I år kom vi ÄNTLIGEN iväg igen på sportlova med familjen Öfverbeck nr 2, Hans, Jenny, Greta och Astird!

På 2 år har vi inte kommit iväg. I år var det Nike, Bellan, Mille, jag och Romanos som åkte. Theo kundet tyvärr inte hänga med i år då han hade praktiki skolan.

Det var lika roligt och tiden gick som vanligt allt för snabbt!

Nike, Isabella och Emilio hängde i backarna nästan varje dag. 

Astrid och Hans hängde också med några dagar och sedan åkte de resten av veckan på längden.

En dag var det dåligt väder så då passade vi på att åka till Vävstugan och Cafe Loftet som är tradition när vi är i fjällen! 

Självklart bastade vi också! 

Mycket kortspel, bus och lek blev det hela veckan.

Musse fick äran att spendera veckan hemma hos farfar Per och farmor Lena och vi fick en fin bild skickad till oss från Per där Musse träffar sina kompisar! 

Jenny var lite förkyld så vi tog promenasder varje dag.

Stugan som vi bodde i var samma som vi bodde i för några år sedan.

Både resan dit och hem gick jättebra. Ett stopp åt varje håll!

Självklart var det lika sorgligt att åka hem som vanligt!       

Vi har varit tvungna att låta vår älskade kisse Turbo få somna in   .

Vi har haft honom i nästan 15 år och både Emilio och Isabella är uppvuxna med honom sedan de var nyfödda.

Han var verkligen en familjekatt och ville vara med överallt där vi var   .

Allt gick så fort på slutet. På söndagen den 13/2 märkte jag att han började halta på ena bakbenet. Det var precis innan jag åkte till frissan. När jag kom tillbaka från frissan var Turbo förlamad från midjan och bakåt och kunde inte röra bakdelen alls. Så fort hade det gått.

Vi förstod att det inte skulle gå att bota utan att det enda var att vi skulle vara tvunga att låta honom somna in.

Vi ringde Turbos veterinär Ellen som sa att det är vanligt att äldre katter får proppar i aorta som sitter just där. Turbo var ju nästan 18 år gammal.

Theo var hemma hos Lotta och vi ringde de och berättade att Turbo blivit akut sjuk och frågade om de ville komma och träffa honom för troligen sista gången. Det ville de så vi åkte och hämtade de hemma hos Lotta.

Alla gosade med honom hela kvällen. Nike matade honom med det som alltid har varit det bästa han har vetat : Risifrutti. Han åt med god aptit.

Natten spenderade han med mig under täcket. Han kunde ju inte komma upp och gå på lådan så vi hade virat in honom i handdukar så att han kundet slappna av och han sov lugnt hela natten. Det kändes så bra att få han honom så nära då det var sista gången vi skulle få sova ihop   

Direkt när veterinären öppnade på måndagen ringde jag och bokade en tid. Det blev kl 13.20 så vi fick tillbringa några extra timmar med att gosa och pussa på Turbo innan vi behövde åka.

Det var så jobbigt och tungt att säga farväl då vi visste att det skulle vara för alltid       

Theo, jag och Isabella tog Turbo till veterinären medan Nike och Emilio ville vara hemma med Romanos.

Det var en så fridfull stund med underbar personal som verkligen stöttade både oss och Turbo. De satte en infart och sprutade först in lugnande och sedan överdos av ett annat preparat. Allt gick så lungt till. Turbo bara somnade.

Det var fruktansvärt svår att lämna honom där men det vi hade ju inget val.

De har kremerat honom och lagt honom i en fin urna (vi har inte hämtat den ännu) som vi ska ta med till Väddis för att strö ut askan där, på Turbos favoritplats på jorden!   

Turbo såg ut som att han sov djupt när vi lämnade honom. Han behövde inte lida länge och fick vara nära oss hela tiden   

Det är så tomt här hemma! Turbo som alltid hörde oss i porten när vi kom hem och direkt sprang till ytterdörren och väntade på att vi skulle komma in. Som alltid hoppade upp i soffan när vi satt där, som alltid ville ligga så nära som  möjligt i sängen, som älskade friheten att få komma ut till sitt älskade Väddis....

Vi saknar dig sååååå mycket gubben! Men det är så skönt att du inte behöver lida!   

Vi glömmer dig ALDRIG!    Tack för allt du gett oss!   

Puss och kram från Matte!